Min lilla Kerstin är död. Hon var min vän, min träningskompis och Gemdales framtidshopp - men nu är hon borta och det känns fruktansvärt tungt!
Lördagen den 3 mars blev hon påkörd på grusvägen utanför mitt hus. Klockan var 20.00 och vi hade varit iväg och tränat hela dagen. Allt hade gått så bra och vi hade haft så roligt. Hemma lät jag grinden vara öppen eftersom jag bara skulle bära in varor jag handlat innan jag skulle göra den sista kvällsrastningen längs vägen. Jag som ALLTID stänger grinden trodde att det inte skulle komma några bilar denna lördagskväll. Men ödet ville annorlunda. En bil kom och Kerstin blev påkörd.
Åkte direkt till Hallands Djursjukhus där jag efter röntgen och undersökning fick beskedet att det enda som fanns att göra var att låta henne somna in. Helt förtvivlad åkte jag hem och möttes av Inga som darrande stod på tre ben. Jag förstod att hon också hade blivit påkörd (fast föraren hävdade att den svarta hade klarat sig). Slöinge hade hunnit stänga så jag fick bege mig till Helsingborgs Djursjukhus 10 mil söderut. Ingen rolig bilfärd där tankarna snurrade runt och ovissheten om jag skulle få säga adjö till en andra hund denna dag, var stor.
Veterinären konstaterade att Inga hade fått sig en rejäl smäll. Som tur var hittade man inga benbrott eller ledbansskador utan troligen hade hon en rejäl muskelskada i sina lårmusker med riktigt ont och det knäppte i den ena armbågen (varför visste inte veterinären). Efter åtta timmar var vi hemma igen, lättad för att Inga hade klarat sig men så otroligt ledsen att ha mist Kerstin endast 2,5 år. Dagen efter började Inga blöda ur stjärten. Hjärtat for upp i halsen och rädslan var stor innan jag insåg att det bara var ett löp.
Kerstin var en fantastisk hund! Hon var så glad och en riktig naturbegåvning när det gällde träning. Hon var en av de bästa spårhundar jag haft och väldigt lättmotiverad på lydnadsplan. Hon var så gott som tävlingsklar för Appellen och en ev start i Lägre var inte heller långt borta.
Jag saknar henne så!
Om någon skulle komma på tanken och tro att jag glidigt runt på nå´n form av räkmacka när det gäller hunderiet, så har ni fel. Det är till och med så att jag i mina mörka stunder anser att jag har blivit drabbad onödigt hårt. Det är inte rättvist och för varje förlust har det varit svårare att komma igen och tycka att hunderiet är roligt igen.
1989 bröt min långhårscollie Zita bakbenet illa. Benet läkte dåligt, blev kortare och Zita fick pensioneras 2 år gammal - nyss bliven Lydnadschampion.
2000 skadade mitt korthår Britta sitt framben så illa att det fick stelopereras. Även hon hade problem under resten av sitt liv och fick pensioneras dryga två år gammal. Då nybliven Lydnadschampion, Tjänstehund och Godkänd i Högre klass Spår.
2003 skadade mitt korthår Dustin bägge sina framben i en olycka. Detta var så illa att jag i samråd med veterinär var tvungen att avliva honom. Dustin var 5 år gammal och tävlandes i Lydnadsklass Elit, Högre klass och Tjänstehund.
2009 Fick min lilla Vera cancer i lymfkörtlarna. Även hon var mitt stora framtidshopp men fick somna in endast 2 år gammal.
Och nu Kerstin.
Sorgen är inte mindre för att man har fler hundar. Mina hundar bor inne i huset med mig. De sover i min säng, delar min macka och vi tillbringar mycket tid ihop. Alla har sin plats i mitt hjärta och de är så saknade när de dör. Att hundar dör när de är gamla är livets gång, men man ska inte behöva förlora dem när de är mitt i livet, då de fortfarande har så mycket skoj att uppleva.
Livet har dock fortsatt och tiden har delats mellan arbete, hundrastning mm. I går var första gången jag tränade hundarna efter Kerstins död. Jag har försökt att förmå mig till det tidigare men inte kunnat. I söndags var jag till och med på Brukshundklubben men åkte hem igen utan att ha tagit ut hundarna ur bilen... Jag fixade det inte. På söndagskvällen tog jag dock beslutet att nu måste vi gå vidare igen. Jag har förhoppningsvis så mycket roligt kvar att uppleva tillsammans med mina hundar och hundvänner. Jag kommer förhoppningsvis att möta fler fantstiska hundar och ha många roliga träningspass tillsammans med min flock. Kanske, kanske får jag också lyckan att se B2 kullen födas inom kort. Livet går vidare.
Som det ofta är så kommer ju en olycka sällan ensam. Veckan före Kerstins död fick Hilda blödningar i sina ögon. Det ena öga var så illa att hon inte hade någon syn på det och det andra ögat var också drabbat. Varför denna blödning har uppkommit, vet man inte. Tydligen blir det så ibland. Nu har vi behandlat med cortison både i droppar och i tabletter samt så har Hilda ätit en omgång med Antibiotika. Vi har varit på många återbesök och det verkar som att det har blivit bättre. Så nu håller jag tummarna för att synen kan räddas - att vara blind i min stora flock är nästan omöjligt. Jag hoppas också att vi kan dra ner på cortisonet så att Hilda blir piggare. Lilla tösen har gått från pigg pensionär på 11 år till gammal hund på bara några veckor. Jag vill att vi ska ha flera fina år till tillsammans!
Tydligen räckte inte dessa prövningar utan fredagkväll för drygt en vecka sedan försvann Freya under promenad i skogen. Klockan halv sex på kvällen sprang gänget en sväng i skogen. Alla kom tillbaka direkt. Alla utom Freya. Usch, vad mycket man hinner tänka. Har hon gått vilse, har hon gått ner sig i det närbelägna kärret, har hon blivit skadad av ett vildsvin, har hon brutit benet och ligger skadad någonstans? Polis kontaktades och min snälla pappa kom med ficklampor och hjälpte mig att leta. Efter 4 och en halv timme!!! kom hon springandes på vägen. Jag har ingen aning om var hon har varit eller vad hon har gjort. Mina hundar - inklusive Freya - har aldrig varit ifrån mig mer än högst 5 minuter tidigare. Tack och lov slutade detta äventyr väl!
Slutligen har två fina blå flickor fått somna in under de senaste dagarna. Ett stort tack till deras ägare som gett dem så fina, långa liv.
SE UCH DK UCH SPH II LP 1 TJH BEV Gemdales Delicious Diana "Diana"
SE UCH SPH III TJH BEV SVCH Gemdales Easeful Eliza "Eliza#
