Söndagen den 5 juni lämnade jag G. Alvsköna Alfhild till sin nya ägare Sandra. På vägen hem till Stockholm stannade de för att rasta och äta lite på Mc Donalds vid Mjölby. "Alfhild", som inte är koppeltränad, började trilskas och blev smått hysterisk. Sandra satte sig ner hos henne och lättade på kopplet runt halsen för att det skulle kännas skönare, och vips drog hon sig ur kopplet och kom lös. Hon ville inte komma tillbaka och ju mer desperat Sandra med familj blev, ju mer höll sig Alfhild undan. Hon stack längre och längre ifrån och lät sig inte infångas. Alfhild - en 5 månaders valp med mycket begränsade erfarenheter från livet utanför kenneln - sprang nu alltså lös på en stor rastplats med endast några 10-tal meter till E 4:an och vägen till Boxholm!!! Polis kontaktades och kom och försökte locka in henne. Alfhild la bak öronen och viftade på svansen men sprang sedan därifrån. Ju fler som försökte locka henne till sig, ju mer rädd blev hon. Till slut var hon utom synhåll, helt vilsen i den stora världen! Nu var det sen kväll och Sandra försökte få tag på mig. Min telefon låg urladdad och jag gick inte att nå... Under natten sågs hon både vid Mc Donalds och på en grusplan några meter från infartsvägen. Polisen återkom flera gånger men kunde inte fånga in henne. Alltså fick stackars tösen tillbringa en hel natt ensam och säkert mycket rädd. Vid middagstid nästa dag (6:e maj) fick jag reda på vad som hade hänt och körde direkt de 30 milen mot Mjöllby. Tog med mig mamma Freya, systern Alberta samt Malte som är duktig på att skälla på kommando. 1½ timma före det att jag kom fram, såg de henne springa in i ett friluftsområde några hundra meter från Mc Donalds. Skönt, då fanns hon i området och det skulle säkert bara vara för mig att skicka undan alla andra och ta ut mamma Freya, så skulle hon komma. Trodde jag... Jag tillbringade hela eftermiddagen med att gå runt i skogen, antingen med Freya och valp eller med en skällande Malte. Jag ropade och lockade men ingen Alfhild syntes till. Jag la ut filtar på flera håll i området. Har hört att jägare gör så när deras jakthundar springer bort. Vid varje filt placerade jag även en vattenskål med några köttbullar i. Alfhild hade inte ätit sedan tidig söndagsmorgon och hon var säkert riktigt törstig också. Det var nästan 30 grader varmt och inga synliga vattenpölar eller andra vattendrag i området. Marie Åkerlund hjälpte mig att lägga ut en efterlysning på Facebook och dessutom var alla affärer och restauranger kontaktade i området, men inget napp. Framemot kvällen var jag betydligt mer pessimistisk. Inte en skymt av Alfhild på många timmar. Kl 21.30 ringde en kvinna och berättade att hon hade läst på Facebook att jag blivit av med en valp. Hon berättade att hon hade sett en svart/vit valp vid sin hästhage för en halvtimme sedan. Hon hade försökt att locka till sig henne men då hade hon sprungit in på en traktorväg i skogen. Jag fick vägbeskrivning och åkte direkt dit. Jag gick och ropade under ett par timmar. Jag placerade även ut en filt med köttbullar och vatten längst in på traktorvägen och hoppades att hon skulle komma fram. Hade skickat hem Sandra med familj till Stockholm så nu letade jag ensam. Jag körde fram och tillbaka på grusvägen (som låg ca 3 km från rastplatsen) och pratade med de boende som trots sen timma var väldigt tillmötesgående och lovade att ringa om de såg något. Under hela natten körde, gick och ropade jag på vägarna i området. Jag såg åtskilliga harar och rådjur, men ingen korthårsvalp. Jag återvände kontinuerligt till alla de utlagda filtarna men ingen Alfhild hade varit där. Köttbullarna låg orörda i vattenskålarna.Under natten kom ett kraftigt åskoväder och det gjorde ont i kennelmammans hjärta när hon tänkte på en liten ensam, övergiven valp i detta oväder. För att tänka mer positivt så fokuserade jag på alla vattenpölar som skulle bildas av regnet. Bra för törstig (kanske till och med uttorkad) collievalp! Oroade mig för allt som skulle kunna hända henne (eller kanske redan hänt): Påkörd, ormbiten, skadad, skrämd av elstängsel mm mm.
Tidig frukost åts på Mc Donalds samtidigt som mobil laddades. Flera hörde av sig efter att ha läst om henne på Facebook. Några ville hjälpa till att leta och andra hade tips om sedda hundar (levande och döda) - ibland i hela södra Sverige. Jag är så oerhört tacksam för alla som har brytt sig och försökt att hjälpa till!!!
Fortsatte hela förmiddagen att köra runt i området ( kört ca 30 mil på grusvägar) för att försöka se en skymt av henne. Anteckningsblock införskaffades och jag började skriva lappar. 100 st la jag ut i brevlådor i omgivningarna. Jag satte upp lappar på byggarbetsplatser och affärer mm. Sandra ordnade annons i Östgöta korrespondenten och försökte få Radio Östergötland att ta in en efterlysning. Detta vägrade lokalradion att göra. Dåligt!!! Hallandsradion har inga problem att ha denna service för sina lyssnare! Pappa fick i uppdrag att ringa tidningstjänst som delar ut tidningar samt även han ringa till Radio Östergötland. Han fick till slut prata med sändningschefen, men detta kunde de inte hjälpa oss med... Sandra fick även i uppdrag att kolla med veterinärer, djuraffärer, samt hitta forum på nätet för jägare, fågelskådare mm. Jag hade den uppfattningen att man skulle lägga in allt krut från början. För varje dag som gick minskade chansen dramatiskt att vi skulle finna henne i livet.
Jag var nu riktigt, riktigt orolig och ledsen. 2 dygn hade gått sedan hon försvann och jag hade ingen aning om var jag skulle leta eller vad jag skulle göra. Hur skulle jag gå vidare om jag inte fann henne under de närmsta dagarna. Då var jag ju tvungen att åka hem. Om någon såg henne skulle det ta minst 3 timmar för mig att ta mig dit och då skulle chansen vara stor att hon skulle vara försvunnen igen. Sandra erbjöd sig att komma och hjälpa till men jag tyckte att det var bättre om hon i så fall kunde avlösa mig i slutet på veckan istället. Chansen var ju ändå störst för mig och mina hundar att få henne infångad.
Strax efter lunch ringde Sandra upp mig. Polisen hade ringt och sagt att en man hade en ensam svart/vit hund liggandes under sin bil. Detta var vid Ekeby kyrka, ca 1 mil (fågelvägen) från rastplatsen. Jag vågade inte hoppas, men körde direkt dit. Jag bad Sandra att ringa upp bilägaren och be honom att hålla sig undan så att han inte skulle skrämma iväg henne igen. Sandra ringde tillbaka och sa att det var nog ingen fara för han satt just nu och matade henne...
Jag körde in på anvisad skogsväg och helt ute i ingenting stod en ensam grå stadsjeep parkerad. 20 meter in i skogen satt en man i 35 års åldern på en stubbe. Bredvid honom satt en liten korthårsvalp. Han kelade och klappade henne och hon hade huvudet i hans knä. När jag kom fram möttes jag av en lite försiktig Alfhild som nosade på mig. När hon insåg att det var jag så blev hon så glad så hon visste inte vad hon skulle ta sig till - lilla pluttan. Jag bar henne till bilen och satte in henne där direkt. Hon fick absolut inte försvinna igen!!! Därefter pratade jag med hennes räddare. Han var skogsarbetare och satt i bilen för att fika när han i backspeglen såg henne komma. Han insåg att hon var ensam och märkte att hon kröp in och la sig under hans bil. Han tog med sig sitt fika ut och satte sig mitt i skogen. Först hade hon varit riktigt skygg men efterhand hade hon kommit närmare och närmare och till slut kunde han mata henne med mackan. Tänk att mitt i denna stora skog går hon och lägger sig under en bil vars ägare (hundvan sådan) är en ängel som gör allt rätt! Jag tackade och jag hoppas inneligt att han försått hur tacksam jag är över hans insats!
Vi åkte iväg till skogsvägen vid hästhagen. Där kollade jag igenom henne och gav henne mat och vatten. Hon var hungrig! Därefter åkte vi runt och samlade in alla filtar och körde sedan hemåt mot Getinge. Aldrig hade jag trott att detta skulle sluta lyckigt!
Väl hemkommen var både hon och jag riktigt trötta. Hon la sig direkt i hundsängen men orkade ändå vifta på svansen varje gång jag gick förbi.
Vad jag kan se så är hon helt oskadd förutom en liten, liten reva på näsan. Nu får hon vila upp sig här några dagar och därefter flyttar hon hem till Sandra. Ingen vet vad hon har varit med om och det finns säkert en hel del av tappat människoförtroende att bygga upp igen. Men det kommer säkert att gå vägen. Denna lilla tös som överlever detta, fixar säkert resten också!
Alfhild – flickan med änglavakt!
Tack alla för all hjälp och allt stöd jag fått!
Ett speciellt tack till Annika som körde många mil för att hjälpa mig (utan vetskap om att Alfhild hade kommit till rätta). Tack Britt, Marie, Maria, Jenny och Kristina för alla snälla, peppande ord samt erbjudande av hjälp. Tack till Mjöbypolisen som verkligen engagerade sig, Tack till mina arbetskamrater med Anja i spetsen för era snälla ord och för att jag kunde ta ledigt utan några problem. Tack till alla som ringde eller körde runt och letade efter att ha läst på Facebook, Tack till Facebook – kanske får jag nu gå ur klubben ”våga, vägra Facebook;-). Tack till mamma och pappa för hjälp med hundvakt mm. Tack till alla närboende som fortfarande ringer och frågar om hon har kommit till rätta! TACK ALLA!
Alfhild och Sandra - helt ovetandes om vad de skulle gå igenom några timmar senare
